I måndags åkte skorna på Dúna. Vi har kämpat barfota en lång tid, enda sedan jag köpte henne... Nu tog mitt tålamod slut. Jag vill kunna rida utan skuldkänslor över att hon ömmar på vissa vägar och att hon går ojämt med bootsen på. Skulle vi alltid rida på mjuka skogsvägar och åkrar skulle hon absolut få vara barfota. Jag är otroligt stolt över vår barfota tid och så mycket jag lärt mig om hovar. Det känns skönt att veta varför jag har skor på henne nu istället för att svara; jag skor för att "hästar ska ha järnskor".
Tidigare brukar hon stå lite lätt stressat och rycka i benen då hon blivit verkad. Denna gång stod hon som ett ljus 3/4 hovar (ryckte på varje hov då sista sömmen spikades fast). På sista hoven var tålamodet slut men jag är otroligt glad över hur duktig hon var, hade förväntat mig något annat om jag ska vara ärlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar